Väl hemma i huset känns allt onormalt normalt men samtidigt så sjukt konstigt. Tror att det beror på att jag känner igen mig för en gångs skull, hah. Frukosten var dock det bästa; fil och ostmacka med kaviar och ett glas mjölk. *änglasång*

Idag måste jag fixa lite praktiska grejer med abonnemang ( så nu kn ni snart ringa till mig på vanliga numret igen ) och banken men annars bara ta det lugnt hade jag tänkt. Var dock uppe med tuppen för att kunna packa om mina väskor så att mamma och Martin kunde ta med sig dem till landet. Jag har nog aldrig packat upp så direkt efter hemkomst någon gång innan, så det var en effektiv strategi för att få golvytan fri.

Det är sjukt vad Paris känns långt bort redan. Fast samtidigt känns det så nära. Vet inte hur jag ska förklara det... Säga hejdå igår var dock lättare än jag trott, vilket jag tolkar som att det inte riktigt sjunkit in att jag lämnar Paris och SSPåret bakom mig. Skolavslutningar som annars brukar vara glada och lättsamma tillställningar var nog den sorgligaste jag varit med om, då många grät och ingen ville därifrån.

Jag kommer sakna att prata franska något så sjukt. Så om någon känner för en fransk fika så tveka inte att höra av er! Kommer också sakna effektiviteten jag ändå hade där. Jag gjorde ju nånting nästan varje dag. Kanske inte under skolveckorna då vi hade mycket plugg osv, men varje helg gjorde jag minst en utflykt hur mycket tid skolan än tog.

Avslutnibgsfrukost med Max och Erika (Sarah och Sanna sluter upp senare) i Parc Monceau med de franskaste av delikatesser som nybakta croissanter, pain au chocolat, jordgubbar med nutella och baguette med camembert.

Bisous mes amis