Imorse när jag vaknade gick jag upp och åt frukost i ett, till min lättnad, tomt kök. Ni vet inte hur värdefullt det är att bara få lite ensamtid utan atT man har några måsten att skapa en konsversation. Även om det bara gäller att byta några ord som "har du sovit gott" så känner jag att det finns som en press att vara trevlig och det är ansträngande. Jag gjorde i alla fall ordning lite gröt med banan och åt en clementin. En vanlig helgmorgon typ.

 

Jag vet dock att om jag varit hemma hade hela familjen tillsammans suttit i köket. Vi hade ätit hembakade lussebullar, pepparkakor och det hade rykt ur koppen med varm choklad framför oss på bordet. Samtidigt hade luciafirandet i Svt hade stått på på tv:n i vardagsrummet och jag hade stört mig, lika mycket som allla andra år, på att de sjöng fel sånger, fel verisioner på de traditionella sångerna och att de haft fel altstämmor så att jag inte kunde sjunga med. Jag åt en clementin till frukost idag för att det var det närmaste jag kunde komma, hah.

 

Jag har dock gjort mitt bästa för att komma i lite luciastämning genom att själv ha på Svt:s firande medan jag gjort mig i ordnig. Jag fick en klump i halsen och ögonen fylldes av tårar, första gången sedan jag kom hit. Jag har heller inte varit utan lucia, om ni trodde det, utan snarare tvärtom. Med skolkören har vi redan förra torsdagen gått ett tåg för ett företag på svenska institutet, förra fredagen ett i kyrkan Sainte Clotilde inför över 1000 personer och i torsdags två i skolans kyrka och ett på gården inför fnissande elever som bjöds på pepparkakor. Jag ska även in till svenska institutet idag igen och vara tomte i ett tåg för de som studerar svenska och så har vi det sista tåget imorgon för alla värdfamiljer. Egentligen går det ingen lucianöd på mig!